Svart på vitt
Jag har inte berättat så mycket, jag har inte öppnat mig så mycket. Jag gillar egentligen inte att vara för personlig, vilket jag nog kommer vara nu. Jag kommer inte vara detaljerad, jag kommer bara berätta en del tankar, en del känslor. Ni behöver inte ens läsa.
Idag blev det svart på vitt. Jag ÄR singel. På riktigt. Det är verkligen slut. Hämtade mina sista saker idag, säkert sista gången jag såg lägenheten. Verkligheten närmar sig mina känslor och tankar med stormsteg.
På onsdag den 27/6 skulle vi ha firat 3 år tillsammans, men så blir det inte. På morgonen den 1 maj tog jag steget mot ett annorlunda liv. Ett icke planerat liv. Trots våra gemensamma framtidsplaner blev jag rädd för framtiden och backade ur. Jag kanske var feg, jag kanske gav upp alldeles för tidigt, men jag tog steget ur vårt förhållande.
Nu kunde jag göra exakt vad jag ville, när jag ville utan att egentligen behöva tänka på någon annan. Ville jag resa iväg så kunde jag göra det, ville jag spontant träffa vänner så kunde jag göra de, ville jag träna på kvällen så kunde jag göra det, ville jag äta middag kl 22 så kunde jag göra de, ville jag äta en banan till middag så kunde jag göra de. Jag var nu helt fri. Vilka känsla!
MEN... Även om ni ser mig som en glad och positiv tjej som ser livet ur en annorlunda synvinkel, som lever för stunden, som har slutat planera saker i detalj, så finns det en annan rädd, ensam, ledsen och trasig liten flicka inom mig. Jag är som ett isärplockat 1000-bitars pussel.
Det här är det svåraste jag någonsin varit med om och jag vet inte hur många gånger jag ångrat mig. Hjärtat och hjärnan säger två olika saker och är ständigt i bråk med varandra.
Däremot så lever jag för stunden i hoppet om att det snart blir bättre. Jag måste, som en fin vän till mig sa, bygga ihop pusslet genom att börja med ramen och hörnen och sakta men säkert bli hel igen. Det kommer ta sin tid och det är jag beredd på. Jag kan inte ta tillbaka det här nu, det är för sent. Jag kommer ta mig igenom det här, jag är stark nog egentligen, jag måste bara hitta gnistan igen.
Den största anledningen till att jag vet att jag kommer klara mig igenom det här, är att jag är omringad av så underbara människor!! Jag kan inte förklara hur tacksam jag är för dem som hjälpt mig igenom detta hittills bara genom att finnas där, bara genom att fråga hur jag mår, bara genom ett roligt telefonsamtal eller bara genom att visa att dem finns där om jag behöver det.
Så.. Här har ni det svart på vitt.
Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag hittar en av pusselbitarna under natten!
God natt ♥
Idag blev det svart på vitt. Jag ÄR singel. På riktigt. Det är verkligen slut. Hämtade mina sista saker idag, säkert sista gången jag såg lägenheten. Verkligheten närmar sig mina känslor och tankar med stormsteg.
På onsdag den 27/6 skulle vi ha firat 3 år tillsammans, men så blir det inte. På morgonen den 1 maj tog jag steget mot ett annorlunda liv. Ett icke planerat liv. Trots våra gemensamma framtidsplaner blev jag rädd för framtiden och backade ur. Jag kanske var feg, jag kanske gav upp alldeles för tidigt, men jag tog steget ur vårt förhållande.
Nu kunde jag göra exakt vad jag ville, när jag ville utan att egentligen behöva tänka på någon annan. Ville jag resa iväg så kunde jag göra det, ville jag spontant träffa vänner så kunde jag göra de, ville jag träna på kvällen så kunde jag göra det, ville jag äta middag kl 22 så kunde jag göra de, ville jag äta en banan till middag så kunde jag göra de. Jag var nu helt fri. Vilka känsla!
MEN... Även om ni ser mig som en glad och positiv tjej som ser livet ur en annorlunda synvinkel, som lever för stunden, som har slutat planera saker i detalj, så finns det en annan rädd, ensam, ledsen och trasig liten flicka inom mig. Jag är som ett isärplockat 1000-bitars pussel.
Det här är det svåraste jag någonsin varit med om och jag vet inte hur många gånger jag ångrat mig. Hjärtat och hjärnan säger två olika saker och är ständigt i bråk med varandra.
Däremot så lever jag för stunden i hoppet om att det snart blir bättre. Jag måste, som en fin vän till mig sa, bygga ihop pusslet genom att börja med ramen och hörnen och sakta men säkert bli hel igen. Det kommer ta sin tid och det är jag beredd på. Jag kan inte ta tillbaka det här nu, det är för sent. Jag kommer ta mig igenom det här, jag är stark nog egentligen, jag måste bara hitta gnistan igen.
Den största anledningen till att jag vet att jag kommer klara mig igenom det här, är att jag är omringad av så underbara människor!! Jag kan inte förklara hur tacksam jag är för dem som hjälpt mig igenom detta hittills bara genom att finnas där, bara genom att fråga hur jag mår, bara genom ett roligt telefonsamtal eller bara genom att visa att dem finns där om jag behöver det.
Så.. Här har ni det svart på vitt.
Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas att jag hittar en av pusselbitarna under natten!
God natt ♥
1 Kommentarer till "Svart på vitt"
Postat av: Filippa
Ibland är livet tufft och man tar olika beslut av olika anledningar... Ibland tar man fel beslut ibland rätt =)
Men man blir starkare av att känna efter vad man vill och gå sin egen väg!! Allt ordnar sig tillslut, det tar bara lite tid =)
KRAM
Svar:
Emelie
