R.I.P farfar 65 år 21/10-08 Jag saknar dig!
Den 21 oktober är ett datum jag har många minnen av. Mitt första minne var min tvåmåndersdag med min första riktiga kärlek. Det var även den dagen som jag såg Evanescense här i stan. Sedan blev det min och min första kärleks 1 år och 2 månaders dag. Nu, nu är det 7 månader sen det tog slut med ni vet vem. Sjukt lång tid, känns mycket kortar kan jag lova!
Men igår skulle även min farfar ha fyllt 65 år om han inte för 6½ år sedan avled av en hjärntumör. Hela hans liv rasade samman på 7 månader och ingen av oss hade anat någonting. Inte ett jävla skit.
Jag kommer fortfarande ihåg dagen då vi märkte att något var riktigt fel. Det var en torsdag och mamma hade precis hämtat mig från min dansträning. Vi kommer hem väldigt glada och går in i vardagsrummet. Där sitter pappa i soffan med hans vän Mats och tittar allvarligt på oss. Han berättar att farmor för någon timme sen hade ringt till pappa för att farfar hade fått någon slags kramp, inte kunnat röra sig, fallit ihop och bara legat där och skakat.
Farfar fick ligga på sjukhus och sjukhem, fick komma hem ibland tillsammans med sjukhussängen. Dom byggde en ramp utanför huset för att kunna få in sängen där och rullstolen om han orkade sitta i den.
Jag kommer ihåg min sista julafton med honom. Han låg i sin sjukhussäng i farmor och farfars sovrum som numera bara fick rum med den där dumma sjukhussängen. Han låg där och såg så ledsen ut när vi kom med paket. Jag gav honom en tomte till hans samling.
Vi trodde allt började bli bättre och det fanns hopp om att han skulle kunna bli frisk igen. Så när mamma frågade mig en dag om vi inte skulle åka och hälsa på farfar för det var söndag så ville jag inte för jag hade inte träffat min dåvarande pojkvän på en hel vecka för vi hade varit i fjällen. Jag skulle inte ha sagt nej. För vi åkte aldrig igen och hälsade på, jag kunde inte eller så var det någon annan som inte kunde. Men jag såg honom aldrig igen. Och dom få gånger jag träffade honom på sjukhuset så blev han ledsen för han ville inte att hans barnbarn skulle se honom sjuk. Han ville inte att vi skulle minnas honom sådan.
Han ville att vi skulle minnas honom som det som jämt skrattade, som badade med mig och min syster redan i april. Han var den friskaste och piggaste far eller morförlder jag hade. Han ville att vi skulle minnas allt vi gjort tillsammans och det gör jag verkligen.
Men varje gång jag tänker på det här eller pratar om det här så gråter jag fortfarande. Han var riktigt speciell för mig. Han och farmor bodde granne med mig så jag var där väldigt ofta.
